Text

Förflugna texter från olika rum vars dörrar tillfälligt är stängda.

Glömskans skog

En fullmånes natt besöker jag skogen där konstnären sa sig gömma sina lik.

Han nämnde den ofta som förbipasserade tåg under våra ungdomliga samtal i betongen.

Skogen låg nära men kändes alltid som en mörk tsunami i fjärran, och helt ärligt var jag inte där ofta. Speciellt inte på nätter. De slitna portarna med dålig belysning kändes alltid tryggast. Men nu var jag där i alla fall och famlade runt i mörkret.

Jag trampar snett och något kladdigt hamnar under ena skon, det är en padda.

Äcklad torkar jag av mig på mossan och beger mig uppåt längs skogens hals.

Snart möts jag av ett elledartorn, vårt budget Paris.

Det sades att folk gömde saker där omkring i skogspartierna som inte hade sin plats i samhället.

Min ficklampa hittar snart ett hål med en varm svart sopsäck som samsas med barr, gräs och jord. Någon har varit här nyligen.

Ljuset från månen och ficklampan leder mig längre in till en av de många skogsdungarna.

Jag och sopsäcken sätter oss på en sten och tittar ner mot det som en gång var vårt hem. Tiden har visserligen gått, men reflexerna sitter kvar. Konstnären själv lämnade den här platsen ungefär samtidigt som jag, dock kändes det alltid som om han hade något kvar att slutföra här. Exakt vad det var sa han aldrig. Kommentarerna var svåra att avkoda.

En av det första sakerna jag drar fram ur den nu upprivna sopsäcken är en dvd film, La Haine.

Men också andra reliker från någons liv. Ihoprullade målningar som behöver förklaringar.

Färger likt den kemiskt behandlade kristallen Angel Aura Kvarts, där blandningen av metall och kristall utökar dess elementära egenskaper till en unik vibration. I New Age kretsar sägs den läka både den fysiska och spirituella kroppen.

Ju fler saker jag ställer fram förvandlas skogsdungen mer och mer till någons hem.

Det är inte mitt, men är det konstnärens? Eller är det de ärvda svekens hem?

Jag hör något.
Det är någon som släpar och gräver ner grejer lite längre bort.
Jag ställer mig upp och lyser mellan tallarna.
Det är konstnären. Vi tittar på varandra. Hälsningsfraserna är överflödiga. Han får fortsätta med sitt. Jag sätter mig ner igen och väntar. Några minuter senare knackar han mig på axeln.

Vi lämnar skogen bakom oss och tar en lång promenad och hamnar till slut vid sjön där nere. Vår ändhållplats blir en hundbiten parkbänk och vi inser snart att vattnet är grumligt.

Han berättar att det han alltid sökt var bilder som hade projicerats för honom en gång.

Det han väntade på var att rosorna skulle blomma. Det vi såg den natten var en strandad kundvagn. ”Pilen är skjuten för länge sedan och hästen är nästan framme, men vår resa förblir oändlig precis som resan från ett till två.”

Kan det vara så att det bara är vi som förstår vad han pratar om?

Juveler och Smaragder

I landet som aldrig kommer bli mitt, har jag undangömda juveler. Hittills har dom är bara varit mina. Ingen vet om dem, men skuggorna är förrädiska, och inte längre min allierade.

Jag har använt mig av mörkret så länge nu att de vill ta hyra.
Dessa juveler, smaragder och ametister är reliker från en annan tid. Då vi var fler och oslagbara. Riddarna runt parkbänken som under sina korståg tagit hem skatterna.

Juvelerna, som nu natten vägrar hålla gömda.
De skiner upp från betongbyn mot rymden, likt Batmans strålkastare för att bli upptäckta av en annan civilisation. Någonstans därborta.

För vår värld är inte redo för dessa juveler, betong historier eller kanske kan man kalla dom livsöden från den längre klassen.

Sanningen är att jag sett mer klass hos miljonprogrammets siluetter, än hos de rika. Trots ordleken som är gjord för att förvirra och för att hålla oss nere. Det vet även dom.

Kommer någon därute någonsin se skenet av våra juveler?
Det måste finnas någon som vill lyssna på kungarna och drottningarna utan kronor. Iallafall i en annan värld. Det måste vara så.
Jag vet det.
I den världen kommer vi härska.

Bar Paradiso

Här sitter jag som så många gånger förut.
Väntande på bättre tider, på att mina minnesluckor ska helas och att Du och grabbarna ska vara här igen.

Tequila, romen och den billiga bärsen värmer en Shuno mer än el-räkningen kalla vinterkvällar i Norden.

Hur blev det att jag hamnade här, långt ifrån min rättmätiga plats?

Restaurang Brother, Hydro, TBS eller andra barer i skuggan av betonghöghusen. Platser som troligen är borta idag eller bytt namn.
Vi var många som hade det som andhål.
En del gick under, andra tittade på. Jag själv tog minnesanteckningar.

Finns det något vackrare än att se en fyllekaraoke, i utkanten av staden – där lyckan inte borde finnas men är mer ohämmad än på andra platser när den väl är på besök?

Har man befunnit sig på djupet tillräckligt länge och sedan stiger till ytan för luft..
-Trivs man bättre nere på havets botten, sa någon från ett fönster med riktning mot sydliga breddgrader.

Medan dessa tankegångar går varma, spelar förorts mariachernas ljudslingor på våra vänners begravningar. Och vi undrar vad som hände och om man kan ta allt på nota?

Osentimentala skulpturer

En kväll tar jag en lång promenad i mina barndoms kvarter. Det jag söker är att träffa en gammal vän. I väntan sätter jag mig på en bänk vid sjön i grannskapet. Förutom det mörka stillastående vattnet ser jag en strandad kundvagn. Jag dras tillbaka till minnesbilder från när jag var liten och kundvagnarna var hårdvaluta. Barnen på gården letade och samlade dessa kundvagnar, varje vagn var värd fem eller om man hade tur tio kronor. Den gyllene tian var sällsynt men välkommen när den väl var på besök.

Tiden går, jag blir förälder och försöker lära min dotter värdet av pengar genom att panta burkar. Trots klassresan jag har gjort är pengar viktigt. Min fru klagar ofta då jag väljer billiga varor i butiken. Jag förstår inte varför. Fem år innan vi får barn flyttar vi till ett innestads medelklassområde. Det sitter en tiggare vid butiken där vi handlar. Han heter Franz och är från Rumänien. Vi får kontakt relativt snabbt och jag ger honom pengar när jag kan eller har lust. När min dotter sedan växer upp så skapar vi rutinen att ge honom vår pant. Han tackar och tar emot. Vi ler mot varandra. Jag känner att det finns ett band. Ibland pratar vi. Särskilt om jag är full eller är ledig. Jag ser honom sitta vid butiken från vårt köksfönster. Han sitter där från 07 till 22 i värme och kyla.

Ett av de flera butiksbiträden klagar på att burkarna som Franz pantar dagligen drar in för mycket pengar åt honom. Det blir även mer jobb för butikspersonalen säger han. Skattefritt dessutom!, lägger han till med ett missunnsamt leende.

En dag sitter inte Franz där längre.
Jag och min dotter bestämmer oss för att panta burkarna själva, jag lovar henne att hon får köpa något för pengarna.

Väl vid återvinnings maskinen läser jag på en lapp där det står följande:
No cash! Only buy in the store!

Vi får bara ihop 12 kronor, godiset kostar det dubbla.

Jag betalar hennes godis som hon valt själv i tron att hon jobbat för dem.

Franz är borta.  Jag tittar ofta ner mot butiken men han kommer inte tillbaka.

– Abrupt dras jag ur mitt dagdrömmande av att vännen som jag har väntat på, redan sitter bredvid mig på bänken.

Vi hälsar och tar igen för tiden som gått, det var länge sedan vi sågs.

Senast vi sågs var nog inte långt härifrån. Men då säkert under andra omständigheter.

Sedan stirrar vi ut mot vattnet.
Han upptäcker kundvagnen och skrattar.
Minns du? frågar han.