Text

Förflugna texter från olika rum vars dörrar tillfälligt är stängda.

Glömskans skog

En fullmånes natt besöker jag skogen där konstnären sa sig gömma sina lik.

Han nämnde den ofta som förbipasserade tåg under våra ungdomliga samtal i betongen.

Skogen låg nära men kändes alltid som en mörk tsunami i fjärran, och helt ärligt var jag inte där ofta. Speciellt inte på nätter. De slitna portarna med dålig belysning kändes alltid tryggast. Men nu var jag där i alla fall och famlade runt i mörkret.

Jag trampar snett och något kladdigt hamnar under ena skon, det är en padda.

Äcklad torkar jag av mig på mossan och beger mig uppåt längs skogens hals.

Snart möts jag av ett elledartorn, vårt budget Paris.

Det sades att folk gömde saker där omkring i skogspartierna som inte hade sin plats i samhället.

Min ficklampa hittar snart ett hål med en varm svart sopsäck som samsas med barr, gräs och jord. Någon har varit här nyligen.

Ljuset från månen och ficklampan leder mig längre in till en av de många skogsdungarna.

Jag och sopsäcken sätter oss på en sten och tittar ner mot det som en gång var vårt hem. Tiden har visserligen gått, men reflexerna sitter kvar. Konstnären själv lämnade den här platsen ungefär samtidigt som jag, dock kändes det alltid som om han hade något kvar att slutföra här. Exakt vad det var sa han aldrig. Kommentarerna var svåra att avkoda.

En av det första sakerna jag drar fram ur den nu upprivna sopsäcken är en dvd film, La Haine.

Men också andra reliker från någons liv. Ihoprullade målningar som behöver förklaringar.

Färger likt den kemiskt behandlade kristallen Angel Aura Kvarts, där blandningen av metall och kristall utökar dess elementära egenskaper till en unik vibration. I New Age kretsar sägs den läka både den fysiska och spirituella kroppen.

Ju fler saker jag ställer fram förvandlas skogsdungen mer och mer till någons hem.

Det är inte mitt, men är det konstnärens? Eller är det de ärvda svekens hem?

Jag hör något.
Det är någon som släpar och gräver ner grejer lite längre bort.
Jag ställer mig upp och lyser mellan tallarna.
Det är konstnären. Vi tittar på varandra. Hälsningsfraserna är överflödiga. Han får fortsätta med sitt. Jag sätter mig ner igen och väntar. Några minuter senare knackar han mig på axeln.

Vi lämnar skogen bakom oss och tar en lång promenad och hamnar till slut vid sjön där nere. Vår ändhållplats blir en hundbiten parkbänk och vi inser snart att vattnet är grumligt.

Han berättar att det han alltid sökt var bilder som hade projicerats för honom en gång.

Det han väntade på var att rosorna skulle blomma. Det vi såg den natten var en strandad kundvagn. ”Pilen är skjuten för länge sedan och hästen är nästan framme, men vår resa förblir oändlig precis som resan från ett till två.”

Kan det vara så att det bara är vi som förstår vad han pratar om?

Juveler och Smaragder

I landet som aldrig kommer bli mitt, har jag undangömda juveler. Hittills har dom är bara varit mina. Ingen vet om dem, men skuggorna är förrädiska, och inte längre min allierade.

Jag har använt mig av mörkret så länge nu att de vill ta hyra.
Dessa juveler, smaragder och ametister är reliker från en annan tid. Då vi var fler och oslagbara. Riddarna runt parkbänken som under sina korståg tagit hem skatterna.

Juvelerna, som nu natten vägrar hålla gömda.
De skiner upp från betongbyn mot rymden, likt Batmans strålkastare för att bli upptäckta av en annan civilisation. Någonstans därborta.

För vår värld är inte redo för dessa juveler, betong historier eller kanske kan man kalla dom livsöden från den längre klassen.

Sanningen är att jag sett mer klass hos miljonprogrammets siluetter, än hos de rika. Trots ordleken som är gjord för att förvirra och för att hålla oss nere. Det vet även dom.

Kommer någon därute någonsin se skenet av våra juveler?
Det måste finnas någon som vill lyssna på kungarna och drottningarna utan kronor. Iallafall i en annan värld. Det måste vara så.
Jag vet det.
I den världen kommer vi härska.

Bar Paradiso

Här sitter jag som så många gånger förut.
Väntande på bättre tider, på att mina minnesluckor ska helas och att Du och grabbarna ska vara här igen.

Tequila, romen och den billiga bärsen värmer en Shuno mer än el-räkningen kalla vinterkvällar i Norden.

Hur blev det att jag hamnade här, långt ifrån min rättmätiga plats?

Restaurang Brother, Hydro, TBS eller andra barer i skuggan av betonghöghusen. Platser som troligen är borta idag eller bytt namn.
Vi var många som hade det som andhål.
En del gick under, andra tittade på. Jag själv tog minnesanteckningar.

Finns det något vackrare än att se en fyllekaraoke, i utkanten av staden – där lyckan inte borde finnas men är mer ohämmad än på andra platser när den väl är på besök?

Har man befunnit sig på djupet tillräckligt länge och sedan stiger till ytan för luft..
-Trivs man bättre nere på havets botten, sa någon från ett fönster med riktning mot sydliga breddgrader.

Medan dessa tankegångar går varma, spelar förorts mariachernas ljudslingor på våra vänners begravningar. Och vi undrar vad som hände och om man kan ta allt på nota?

Osentimentala skulpturer

En kväll tar jag en lång promenad i mina barndoms kvarter. Det jag söker är att träffa en gammal vän. I väntan sätter jag mig på en bänk vid sjön i grannskapet. Förutom det mörka stillastående vattnet ser jag en strandad kundvagn. Jag dras tillbaka till minnesbilder från när jag var liten och kundvagnarna var hårdvaluta. Barnen på gården letade och samlade dessa kundvagnar, varje vagn var värd fem eller om man hade tur tio kronor. Den gyllene tian var sällsynt men välkommen när den väl var på besök.

Tiden går, jag blir förälder och försöker lära min dotter värdet av pengar genom att panta burkar. Trots klassresan jag har gjort är pengar viktigt. Min fru klagar ofta då jag väljer billiga varor i butiken. Jag förstår inte varför. Fem år innan vi får barn flyttar vi till ett innestads medelklassområde. Det sitter en tiggare vid butiken där vi handlar. Han heter Franz och är från Rumänien. Vi får kontakt relativt snabbt och jag ger honom pengar när jag kan eller har lust. När min dotter sedan växer upp så skapar vi rutinen att ge honom vår pant. Han tackar och tar emot. Vi ler mot varandra. Jag känner att det finns ett band. Ibland pratar vi. Särskilt om jag är full eller är ledig. Jag ser honom sitta vid butiken från vårt köksfönster. Han sitter där från 07 till 22 i värme och kyla.

Ett av de flera butiksbiträden klagar på att burkarna som Franz pantar dagligen drar in för mycket pengar åt honom. Det blir även mer jobb för butikspersonalen säger han. Skattefritt dessutom!, lägger han till med ett missunnsamt leende.

En dag sitter inte Franz där längre.
Jag och min dotter bestämmer oss för att panta burkarna själva, jag lovar henne att hon får köpa något för pengarna.

Väl vid återvinnings maskinen läser jag på en lapp där det står följande:
No cash! Only buy in the store!

Vi får bara ihop 12 kronor, godiset kostar det dubbla.

Jag betalar hennes godis som hon valt själv i tron att hon jobbat för dem.

Franz är borta.  Jag tittar ofta ner mot butiken men han kommer inte tillbaka.

– Abrupt dras jag ur mitt dagdrömmande av att vännen som jag har väntat på, redan sitter bredvid mig på bänken.

Vi hälsar och tar igen för tiden som gått, det var länge sedan vi sågs.

Senast vi sågs var nog inte långt härifrån. Men då säkert under andra omständigheter.

Sedan stirrar vi ut mot vattnet.
Han upptäcker kundvagnen och skrattar.
Minns du? frågar han.

Roland Barthes – Det ljusa rummet 

Jag minns när jag läste boken för första gången, jag hade fått den av en vän i födelsedagspresent, men på engelska; Camara Lucida. Som tvåspråkig vet jag att nyanser försvinner i översättningar. Jag lyckades traggla mig igenom boken, trots den bristfälliga engelskan.

På den tiden hade Barthes ibland förmågan att sätta ord och pricka in vissa saker jag känt i förhållande till mitt eget fotografi. Men som fram till dess bara hade varit en känsla, och jag varit utan förmågan att kunna kommunicera det vidare.

Frasen: Unga fotografer är dödens agenter, ekande länge, och jag fick en annan relation till hur jag läste bilder efter det. Det sades även att fotografier inte hade någon framtid. Det var frusna bilder, som bara kunde berätta om att något funnits. Kopior av kopior. Då var jag ung. Idag, någorlunda medelålders och med 15 år i bagaget av bildskapande.

Då fastnade jag som sagt vid vissa saker som Barthes predikade, som på något sätt bekräftande synen på fotografin jag hade då, idag verkar annat ha fångat min uppmärksamhet.

Barthes börjar med att säga att han inte är fotograf, inte ens amatörfotograf. Hans blick kommer ur en kritikers ögon. Eller som han själv kallar sig; Intellektuell. Och det ger honom vid första anblick en fördel, när han likt en akademiker försöker bryta ner och placera saker och ting i fack med hjälp av begrepp, och ord. Ord som för den vanliga människan är främmande. Det finns en viss obalans i läsningen för den ovana, begrepp som Punctum, Spectator, Noem, Studium, Operator, Spectrum etc.

En maktfördelning som ligger till fördel för den som hittat på språket. Man får ändå ge honom kredd för de poetiska passagerna; så att säga att Ljusa rummet skulle vara svartvit i sina reflektioner är att överdriva. Mycket är faktiskt en njutning att läsa, det går inte att sticka under stolen med. Kanske var Barthes en av de första som analyserade bild på sättet han gjorde?

Något som än idag används i läsningen av bilder. Att vi till och med läser den i vår kurs är fint, att gamla tankar kan överleva.

Dock tror jag att det finns det saker Barthes aldrig hann förstå, det som ligger i skaparens händer; nämligen det där ordlösa, instinktiva som man som fotograf ibland hamnar i.

I alla fall är det så för mig. Ett ordlöst språk. Det universella språket som är bild. Och jakten på den där bilden i det undermedvetna. Det som han benämner som Punctum för läsaren. Troligen använder jag Punctum fel i det här fallet. Men det är lite det som är poängen, det finns inget ord för det.

Jag tar inte åt mig när han säger att fotografi inte kan vara konst, att det är magi. Varför vara konstnär om man kan vara magiker?

Där jag är i livet nu, är på en plats då jag börjar ifrågasätta det som jag förut tog för givet, och i och med det: att jag ens håller på med det jag gör har blivit mer diffust. Bildskapande har så länge jag minns alltid varit på liv eller död. Av den enda anledningen att det inte varit självklart att jag ska hålla på med fotografi. Jag inriktade mig tidigt åt två håll. Å de ena hållet mot det kommersiella, för att kunna leva. Men det som tagit det mesta av min tid är att dra ur mig bilder från insidan. Det har varit mitt sätt att försöka förstå världen. Ett sätt att leva. Ett filter och en ursäkt att komma in i rum, där jag inte borde vara välkommen.

Bilden med nunnorna och militärerna i Nicaragua ser Barthes som en paradox av något slag, det är det som blir Punctum i bilden menar han. Ont mot gott. Det är det som får honom att haja till, reagera. Själv ser jag bara våld i bilden, både från militären och från nunnornas sida. Efter allt som kyrkan och andra religiösa institutioner bidragit med i form av våld och maktutövningar, ser jag ingen skillnad på de två i bilden. Alltså på kyrkan och armén. Men jag förstår vad han vill säga såklart. Men att det bara skulle finnas ett sätt att läsa bilder, köper jag inte. Det handlar om referenser.

Som jag nämnde innan, kan jag delvis hålla med om vissa passager; att fotografiet inte väcker det förflutna till liv, att det mest bekräftar att det funnits. Samtidigt tänker jag att mycket handlar om urval. För vad är det som finns, när det är någon som väljer vad som ska synas? Vems agenda blir man påtvingad? När jag för många år sedan jobbade med resereportage, kunde jag ordagrant flytta sökaren någon centimeter och undvika sophögar, medan vildhästarna sprang med bergen som fondvägg. Visst fanns vildhästarna med dess fond av orörd natur där. Men blicken valde att inte ta med vissa störande element, för att förstärka illusionen. Kanske nämner han det någonstans, och i så fall kryper jag till korset. Till mitt försvar är det mycket att avhandla på dessa få rader. Det hade krävts en Camara Lucida vol.2 för att antingen punktera, eller stryka Barthes sanningar medhårs.

Av citatmaskinen Barthes tar jag med mig en sak idag, som passar och sätter ord på det jag känner inför min egen till synes livsuppgift:

Att ta bilder är en form att se.

Bästa sättet att se fotografi är genom att blunda.

Jag fotograferar för att få ur bilderna ur mitt huvud. 

En dag slirar jag runt på Södermalm och letar efter en plats att skriva den här texten på, och hamnar av en slump på ett nytt galleri. En storsatsning vid Mariatorget. Fina nyrenoverade lokaler med två våningar. Det som presenteras vid entrén är ett gytter av uttryckssätt. Jag rör mig snabbt ner till de större utrymmena på nedanvåningen. Väl där nere går jag runt i en utställning med photoshopade djur i olika surrealistiska sammansatta scener. Där nere står även ägaren och pratar i telefon. Vi cirkulerar runt varandra, jag tittar på bilderna. Han är upptagen med ett telefonsamtal. Efter ett tag lägger han på.

Jag gratulerar honom till de fina lokalerna. Han tackar.

Jag undrar vad det är för typ av foto som de ska ställa ut.

Det är fotografi, säger han.

Att säga fotografi, är för mig som att säga sport. Fickpingis har inget med Hockey att göra, men vi kan vara överens om att båda är en sport, säger jag och skrattar.

Skämtet går inte hem.

Vi håller på med fotokonst säger galleriägaren.

Jo men vad för typ av fotokonst, kan det vara dokumentärt fotografi? undrar jag. Fotokonst, säger han kort.

Jo men kanske så glider saker och ting in i varandra säger jag.

Vi ska uteslutande ägna oss åt fotokonst, säger han igen.

Jag tackar och lämnar galleriet.

Fotokonst?

Vad hade Barthes sagt om det?