99,9

Under en kväll av existentiell kris satt jag och undrade om jag valt rätt eller om jag slösat bort mina unga, formande år genom att hålla på med fotografi. Utöver mina egna äventyr med kameran tänkte jag mycket på det man investerar som fotograf och hur lite av ens skapande som i slutändan blir synligt för andra.

Inom fotografi mumlas det bland de invigda om att processen består av återkommande misslyckanden. Det som sedan presenteras är taget ur den lilla procentenhet som blir kvar.

I bästa fall hittar man bilder värda att visa i resterande 0,1%. Men det är inte givet.

Det avgörande ögonblicket är ett koncept som det sägs att fotografen Henri Cartier-Bresson myntade – den som av många anses vara gudfadern till det vi idag kallar gatufotografi.

Det är alltså något definitivt men samtidigt odefinierbart som gör att en bild skiljer sig från resten, att den sticker ut och fångar betraktarens intresse. Det sägs att det bland annat är detta som gör en bild bra till skillnad från snarlika bilder på samma motiv eller tillfälle.

Som fotograf vet man att kampen att generera bra bilder är konstant, men man döljer detta faktum med sin persona och de bilder man anser vara lyckade, när man själv och bilderna möter sin publik. Ett av Roland Barthes många begrepp är Punctum, alltså detaljen i en bild som får läsaren att haja till, eller det som får dig att känna något av det frysta ögonblicket. Det kan vara ett uttryck i någons blick, ett trasigt skosnöre eller vad som helst egentligen; ett av de riktmärkena som för teoretiker verkar vara en lykta i mörkret gällande kvalitet. Kommer praktikerna någonsin kunna ta det till sig, eller är intuitionen viktigast gällande urvalet? Varför det inte finns en uppdaterad version av Barthes ”Det ljusa rummet” tål att diskuteras. Förhållandet till bild har minst sagt förändrats dramatiskt i vår vardag sedan 1980, då Barthes blev en av auktoriteterna inom bildanalys.

Fotografen Sergio Larraín, med chilenskt ursprung, hävdade att man ska slänga allt som inte har ett konstnärligt värde. Om han levde som han lärde är det svårt att uttala sig om, men sett till hans produktion under sin levnadstid är det inte mycket som finns återgivet i form av kvantitet. Han skulle senare sluta helt med fotografi och spenderade sina sista dagar som mystiker i ett chilenskt ökenlandskap.

Den japanska fotografen Daido Moriyama har sedan länge arbetat med det konstanta flödet som sitt uttrycksätt, enligt honom själv ett sätt att förstå sin omvärld. Många av bilderna ger intrycket av ett slarvigt och ogenomtänkt, nästan nonchalant sätt att förhålla sig till fotografi. Men i sin helhet berättar de mer än den ensamma bilden.

Det finns en rörelse, en förflyttning av personen bakom kameran.

Vi får låna fotografens ögon och kropp för en stund.
Något som också är av betydelse och förståelse för fotografi i sin helhet.

Kanske befinner han sig i gränslandet till film?

Båda mästare på sina egna vis, men förhållningssättet till fotografi är olika.

Medan den ena inte vill avslöja sina misslyckanden, har den andra det som kompass i sitt arbete.

Är då bilderna av stunderna som aldrig visas på grund av dess påstådda konstnärliga otillräcklighet inte värda något? Förutom ett eventuellt personligt värde?

Jag tänker på de senare två som exempel och motpoler till varandra, delvis för att båda har inspirerat mig sedan jag utnämnde mig själv till fotograf. Idag sneglas det åt andra håll där fotografer blivit sekundära till andra bildskapare. Filmare och andra typer av bildkonstnärer har tagit mer plats, men man minns alltid sin första kärlek som extra varm.

Samma kväll rotar jag igenom mitt arkiv och väljer ut en bortglömd bunt av mina egna fotografier som aldrig ställdes ut, publicerades, eller användes på något sätt.

Ibland fanns det klara anledningar till att bilderna aldrig fick se dagens ljus, som till exempel att en snarlik bild som kändes sämre, passade bättre ihop med andra bilder då det skulle presenteras i en helhet. De skulle förstärka, inte konkurrera ut varandra.

Varför andra bilder ligger i samma hög är ett mysterium. Kan det vara så enkelt att bilderna behöver en kontext för att kunna visas upp? Är de enstaka bilderna utan riktning inget utan andra? Behövs kollektivet för att jaget ska finnas?

Är individualitet ett misslyckande eller läser jag in för stora saker i det lilla? Kan det vara så att jag ägnat mig åt ett föråldrat sätt att bygga historier på med bild som medium? Fragmenten har blivit alltmer intressanta.

Jag bestämmer mig där och då för att börja måla av några av bilderna, från den nu växande högen som rotas fram ur arkivet. Förhoppningen är att ge dem nytt liv, och att de skulle kunna tolkas på ett annat sätt. Har måleriet andra värden?

Kan målningarna baserade på misslyckade fotografier då få ett värde?

Troligen ligger den stora frågan i hur konstnärliga värden definieras.

Dock är det minerad mark att ställa frågor som kan sluta i att man går i cirklar i jakt på en sanning, så jag förtränger det för en stund och dyker ner i bilderna.

De bilder jag väljer att återskapa är tagna på olika platser, tidpunkter, personer, djur, detaljer och stämningar. Bilder som hängt med mig genom åren och som jag av någon anledning inte kunnat släppa.

En bild föreställer flera uppblåsta rosa ballonger, varav en är skrumpen.
En annan är på en övergiven vattenrutschkana en grå vinterdag med min dotter i förgrunden. Hon förekommer ofta bland bilderna, har jag blivit hennes tillfälliga skugga?

En tredje bild föreställer en ensam hand som håller i en flaska en sen kväll på ett tåg, kanske på väg hem? Olika ögonblick som någon gång väckt en intuitiv fysisk handling av att exponera en bild.

Allt känns främmande; ett autonomt kosmos?

Det tekniska valet föll till slut på att använda mig av oljepastell på ett kraftigt papper med så kallat gräng för att pastellen ska fästa bättre. Detta är ett medium jag inte behärskar men inbillar mig att jag kommer lära mig genom många vägledande misstag.

Tiden går och ju mer jag håller på märker jag att måleriet har en annan rytm, andra egenskaper. Trots likheten i hantverket och efterbearbetningen som är avgörande för fotografi står det klart att jag inte har samma kontroll och kan inte förlita mig på slumpen på samma fördelaktiga sätt som i fotografi. Färgerna blir fel. Allt förvandlas till diffusa replikor. Jag är förlorad till att lita på att handen ska arbeta fram något som går att känna igen.

De där grumliga minnesbilderna har nu blivit suddigare än innan.

Efter några månader har jag målat fram ett gäng bilder. Kallas det måleri nu?

Känner att jag är klar för denna gång. Vad höll jag på med? Varför gjorde jag det så svårt för mig? Varför nöjde jag mig inte med det som redan fanns och gick vidare?

Vet inte riktigt vad jag tycker. Är detta ett misslyckande eller har jag lärt mig något?

I en värld översvämmad av bilder undrar jag ibland om det behövs nya bilder överhuvudtaget; och har bildskapande någonsin handlat om bra eller dåliga bilder?

Ricard Estay