BOKEN (Novell 2015, utdrag)

Text: Ricard Estay

Illustrationer: León Mendoza

Del 1

Det var skrivet på ödets toapapper. Men den här historien börjar i en nära dåtid på en närliggande plats långt borta.

I staden som trots sin relativa närhet till nordpolen, fortfarande förvånar dess invånare när det blir kallt och mörkt. Där stadsdelen, slangen och hur du ansar ditt skägg definierar vem du är.

Den röda linjens tunnelbanevener rinner från huvudet norr om stan, genom hjärtat och pulsen ner mellan tarmarna på Södermalm – för att till slut komma ut någonstans i de södra förorterna, i någon sjö med strandade kundvagnar.

Där någonstans börjar det hela, men också här avslutas allt. Sjalklädda kvinnor stod vid vattnet och ville bada näck. Barn satt på hundbitna parkbänkar och försökte minnas visdomsord från tidigare generationer. Svarta män övade på svenskan framför spegeln som reflekterade fel spegelbild.

Månen studsade upp och ner, och solen skrattade när den väl var på besök.

Ett kärlekspar lovade varandra “för evigt” och att den ena skulle skärpa sig.

FTP var klottrat i en port utan fönster med gammal syrlig gräslukt. Träden som omringade den lilla betongbyn med det stora ryktet tittade tyst på. Mitt i allt detta fanns det två figurer som hade börjat gå mot något som ännu var oklart.

– Jag är galen, har de fått mig att tro, var det första den ena sa då de träffades. Tangomelodin La Milonga fick pennan att gå snabbare i ett vardagsrum med genuina tango rötter, långt bort från dess ursprung.

– Jag är också galen, sa den andre, och Stockholm sa god natt. Månen studsade igen, upp och ner, som det gjort så många gånger förut.

Del 1 1⁄2

Dagen kom igen, som livet hade lärt dem, men vilka var “De”?
Mao, en gång den outtröttliga tankesmeden, filosofen, rättvisans man, humanisten och ibland även kallad för tyrann – men nu turist. Och så var det Mob.

Mob som hade tappat tron för länge sedan. Han kallade sig själv för nihilist men inte ens det trodde han på längre.

Ett omaka par som den dagen gled igenom betongbyn – som så länge de kunde minnas varit deras slott och fängelse. Eller inte Mao förresten, han var ju på besök från en plats som kändes långt borta i både tid och rum.

– Det är lätt att bli hemmablind, sa någon tyst för sig själv från ett fönster.

En tjock luft bebodde stunden och vissa var tvungna att ta sig på bröstet för att känna om deras livsmaskin skulle palla trycket. Det gjorde den för den flesta. Resten tynade bort.

– En chilensk minut är en svensk evighet, sa Mob och de båda skrattade.

Just då flög det en gris över deras huvuden och sedan över en parkerad flyktbil en bit bort, utan att ge den extra uppmärksamhet.

En knästående siluett med guldförgyllda ankare försökte se upp mot skyn, men drogs ned varje gång för att kyssa asfalten. Snabba bilar och högljudda motorcyklar trängde sig fram och igenom massorna. Ibland mycket nära att köra på och över *bebeksarna som sprang ut på gångstigen vid fel tillfälle, men mer än ofta lät de bara långt borta.

Nu hördes den flygande grisen på nytt men bara som en ljudvåg i fjärran.

På busshållplatsen satt det två män med en kvinna mellan sig.

Den ena var en skum men välklädd typ, hans onda natur var hans egen hemlighet. Den andra hade ett ärr över ögonlocket och var godheten själv. Kvinnan kände sig obekväm och flyttade sig från den sistnämnde mot den första.

707:an kom och de åkte iväg mot 1-4, någonstans.

* Bebek (Singular) Bebeks (plural): Benämning på barn/ungdomar. Slangord som används i Miljonprograms Sverige, med rötter från turkiskan.

Del 2

Kommunaltrafiken tog Mob och Mao med sig över den synligt osynliga gränsen mellan Botkyrka och det som väntade över vattnet och den fina utsikten. Mot den på vintern snöklädda skidbacken där borta som nu bara var en kulle eftersom det var sommar. In genom tunneln för att först möta tunnelbanestationen Gud glömde.   

– Inte ens de levande döda vill bo här, sa Mob i förbifarten.  

Maskinen åkte vidare i tunneln och ut ur en annan. Mao som satt fastklistrad vid fönstret, märkte hur landskapet och människorna sakta bytte form. Han vände sig mot Mob som också tittade ut, utan att fästa blicken vid något särskilt. De närmade sig Södermalm och så småningom gick de av.  

– Det här är Södermalm Mao, sa Mob. En gång i tiden som platsen vi precis lämnat. Nu något annat. Saker och ting förändras ju.  

Sen pekade han på ett torn:  

– Det där ägs av Wallenbergarna eller kanske var det någon annan, jag minns inte riktigt.  

De gick mot Sofo, där kaféerna var sprängfulla av arbetslösa kulturarbetare som låtsades jobba på viktiga saker medan de fyllde på den sjunde koppen påtår. Ögonblicket senare befann de sig på en plats som påminde om andra platser, ett torg. Nytorget; “Hipsterns och lattemorsans mecka” har det sagts ett par gånger om platsen, förklarade Mob.  

Mobs telefon började sjunga, han tog upp den ur fickan och tittade på den ett tag.  

– Jag måste möta en vän en snabbis Mao, kan du vänta här en stund?  

Mao nickade och satte sig ner på en av bänkarna och såg hur Mob försvann bakom en lastbil. Bredvid honom satt nu en äldre man med semi-kammat grått hår och en sliten men elegant kostym. Mao hade ett öga för det där, att kunna se vad som varit. Mannens ansikte såg bekant ut men Mao kunde inte placera det, vilket störde honom.  

– Ursäkta men har vi mötts förut? sa Mao.  

 Mannen tittade upp och vände blicken sakta mot Mao. Han hade ett markant ansikte med rynkorna lika inristade som hos någon som legat i ett bad för länge. Han hade en bankdirektörs blick, eller någon annan viktig, men hans yttre visade något annat.

– Nej det tror jag inte, svarade han lätt och vände blicken mot påsen och den inslagna blombuketten vid sina fötter.
– Är det okej om jag matar fåglarna?
– Självklart, sa Mao och struntade i följdfrågorna till deras påtänkta relation. Mannen grävde i påsen och slängde ut en näve med smulor. Det dröjde inte länge innan de hade fågelvänner runt omkring sig, mestadels duvor.
– Visste du att forskare inte kunnat spåra länken mellan skogsduvan och stadsduvan? sa mannen utan att titta upp. 

– Hur menar du?  

– Det finns ingen genetisk bro mellan det så kallade ursprunget och det nya. De har formats av staden helt enkelt – och allt som det innebär, sa mannen.  Mao sa inget.
Mannen sa inte heller något på ett tag.  

– Vad gör du här? frågade mannen Mao till slut.  

– Jag väntar på en kamrat, eller en bekant rättare sagt.   

– Du är inte härifrån antar jag?
– Vad menar du?
– Man märker när någon är ny i stan.  

– Hur gör man det?  

– Ja du, förutom de uppmärksamma ögonen och det smått dumma ansiktsuttrycket du bär på vet jag faktiskt inte hur jag skulle beskriva det, sa mannen. De båda skrattade. Sedan satt de tysta ett tag och tittade på fåglarna som inte verkat tappa aptiten.  

En b-kändis med stuprörs jeans och diskutabel frisyr cyklade förbi dem och hälsade i farten på en kvinna på bänken bredvid.  

– Där har vi en stadsduva till, vill du mata den? sa mannen och log.  

De skrattade igen, sen ställde sig mannen upp och utan att säga något gick han iväg. Mao satt kvar.  

Mannen försvann bakom ett av de många hörnen. Från ett annat dök Mob upp, tajmingen var perfekt. Det hade börjat skymma.  

– Vi ska till min stammisbar! ropade Mob och gjorde “The Vink and the Gun”.  

Del 3

Igges bar stod det med små bokstäver på en ännu mindre jordglobsformad skylt. Det var ett litet stället med för mycket folk. Fuktigt av alkoholångorna, som verkade ha varit där ett tag i både väggar och tak. Baren fylldes på minut för minut av gästerna som alla verkade vara stammisar. (Stammisar: I längden -varje krögares stora fasa.) Någon stod i det ena hörnet och skrek på någon i det andra. Kenny hette han, det förstod de snabbt.

– Det sägs att han har en barnota på hundrasextio lax, sa Mob och tittade dömande på Kenny medan han skakade lätt på huvudet.

Mob och Mao stod nu på standby vid baren och väntade på Igge.

Igge såg ut som en björn med morgonfrilla och slarvigt skägg.

Han hälsade de båda välkomna, att Mob kände honom från innan framgick direkt.

– En Kalaschnikov för att göra saker lite mer intressanta? frågade Igge.

– Vad är det? sa Mao.

– Det borde väl du av alla veta?! skrattade Mob och fick Igge med sig.

– Här!

Två shotglas med ett genomskinligt innehåll hamnade på bardisken framför dem. Också ett fat med två citronskivor med både strösocker och pulverkaffe symmetriskt uppdelat på var sin sida av skivorna. Smaken var unik, fräsch och ett vinnande koncept för alla inblandade. En blev till fyra, som sen blev till fem. Mao som annars inte var en professionell starkspritsdrickare var snart i gång i samma takt som resten av organismen på Igges Bar. En rakad dj hade nu ställt sig vid ett hörn och spelade lagom hög musik. Det spelades Soul, Funk och andra gamla godingar som uppskattades av de flesta, men särskilt av två tjejer som satt vid det ena fönstret. Folk kom och gick, och dimman av alkoholångor blev allt tjockare.

– Det är ju ändå trevligt att rökförbudet trädde i kraft, sa en kvinna till en annan.

Bredvid dem stod nu Yatse, en av Södermalms mest mytomspunna karaktärer, i alla fall enligt honom själv.

Yatse, precis som många den kvällen, kände även han de flesta på stället. Igge fyllde på hans glas per automatik. Han visste hur han tyckte om att dricka: Mycket och billigt.

Mao observerade Yatse som pratade högt med allt och alla som ville lyssna. Efter ett till synes antal monologer vände han sig om och hälsade på Mob och Mao.

– Jag ska berätta en historia för din vän Mob, sa Yatse och tittade på Mao med ett leende men ändrade fort ansiktsuttrycket till ett mer uttryckslöst.

– Kör på! sa Mob, jag ska ut och starta en skogsbrand! Mao och Yatse stod kvar. Ännu en gång hade Mob lämnat Mao i händerna på en okänd.

– Den här har jag inte berättat för någon än, du vill väl höra?

– Har jag något val, sa Mao skämtsamt.

– Nej.
– Jag vinglade hem en natt från mitt andra stammishak där koreanbartendern skapar oreda, koreanen som mer än ofta misstogs för kines.

Han jobbar där Arne Anka och Krille Krokodil en gång hängde. Där Cornelius fick smäll på käften ofta, vet du var jag pratar om? Inte? Hur som helst… Jag lämnade stället, och mitt tunnelseende var smalare än vanligt. Vackra kvinnor med rinnande smink korsade min väg ofta den natten. Likaså odrägliga övervintrade Stureplansbrats som hamnat på fel sida av stan. Jag gick från punkt A, gjorde ett pitstop vid punkt C, spydde lite och gick vidare. Jag skulle möta en tjej som jag runkat åt sedan jag var tretton, men det visste hon inte. Lika bra, annars hade hon nog inte velat träffa mig, tror jag. Det är inget man börjar med eller berättar överhuvudtaget.

Eller hur? sa Yatse och fuktade sin strupe med öl. Mao skakade på huvudet som på beställning.

– Den som väntar på något gott väntar ofta för länge. Hur som helst, hon var skön den natten, skönare än vanligt, lite rundare än vad jag mindes henne men faktiskt så mycket bättre också, om det ens var möjligt! sa Yatse som om han pratade med sig själv. Hon hade varit på maskerad. Hon var ett misslyckat exemplar av en Playboy Bunny. Jag skrattade inombords men gav henne komplimanger, jag hade inte råd att förstöra det här som du förstår. Min mundiarré brukar annars sätta mig i klistret när det väl gäller. I natt skulle det bli annorlunda hade jag ställt in mig på. Vi skulle hem till henne men först skulle hon ta ut pengar till en taxi, jag hade “glömt” min plånbok.

Hon hade inte alltid varit festklädd och lika rund om höfterna som nu, den så kallade Playboytjejen hade varit hans första återkommande platoniska kärlek. Hon var 10 år äldre än Yatse och när hon avverkade kille efter man genom åren hade Yatse och hans bästa vän på den tiden; “Tjockisen” suttit och observerat hennes entréer och uttåg, från en hundbiten parkbänk med god utsikt.

Tjockisen som han kallades av självklara skäl, visste vad Yatse kände för henne, och brukade jiddra med honom när hon kom gåendes med någon ny.

“En ny?! Igen?!” brukade Tjockisen ropa i Yatses öra, medan han förväntade sig en reaktion.

Ett skratt brukade följa detta återkommande utrop. Skrattet var lika tjockt som Tjockisen. Det var som om skrattet ville håna honom så att alla i grannskapet skulle höra, men orkade liksom inte hela vägen. Yatse skakade lätt av sig Tjockisens hån, tanken och faktumet av de många olika männen som slog henne följe i tid och otid. Hon var allt som betydde något, trots att han på den tiden bara var vad man kallar en Bebek.

“En dag kommer jag få min chans” sa han ofta efter Tjockisens hån.

Tjockisen tystnade, skakade på huvudet, himlade med ögonen, kliade sig i kalufsen till frisyr och tände en “rolig cigarett”. Det var Tjockisens största kärlek på den tiden. (Nu har han en större, men som inte får plats i den här historien).

För Yatse lös hon som det bara lyser om den som äger ens själ. Hon var vacker och alla synonymer till vad vacker är, på alla språk som finns och som man kan komma på.

Trots att det senare skulle visa sig att Yatse längre fram i vuxen ålder skulle bli den svartsjuka typen, var han aldrig svartsjuk när det gällde henne. Inget spelade roll, bara att han en dag skulle äga henne, enligt monogamins regler. Hoppet fick honom att må bra.

Åren hade gått och av någon anledning befann de sig nu här, tillsammans hon och han, precis som han hade förespått.

– Det var skrivet på ödets toapapper, sa Yatse och gjorde en grimas åt Mao. Mao hade fastnat med blicken på ölen framför sig.

– Jag stod en bit bort och väntade, rökte en cigg och körde ett mentalt mantra om att få till ett bra knull, medan hon stod i kön till bankomaten. Ciggen värmde mina lungor och jag hann varva ner en aning, det behövdes, jag var nervös. Det var ju ändå hon som jag velat ligga med sedan jag var tretton, sa Yatse och gjorde knulltecknet med fingrarna. Du hajar eller hur? Mao nickade bejakande.

– Jag blåser ut ett stort rökmoln, säger Yatse och fortsätter; När röken försvinner står det en kvinna framför mig, hon är sliten, men har vackra drag. På sig hade hon typiska luffarkläder och en röd sjal runt huvudet. Hon frågar om hon kan få ett par spänn. ’Nej jag är pank, du kanske kan ge mig några istället ’, skämtade jag klassiskt på henne bekostnad. Hon tittade på mig med en trött blick och gick sin väg in på den dåligt belysta gatan intill oss.

– Playboybruden skrek till! Det stod ett gäng fulla ungdomar i bankomatkön, som nu hunnit bli längre. Hon stod länge bort från bankomaten än innan, ungdomarna hade trängts sig mellan och före henne. Någon höll på med hennes Playboyöron gjorda av kartong. Hon sa åt dem att sluta. De fortsatte. Precis när jag ska rädda min sängkamrat för natten hör jag ett ljud från gatan intill. Ett kvidande ljud som när man stryper en hamster eller något i den stilen.

Inte för att jag gjort det men du vet ett sånt där ljud: iiiiiihhhhhiiihhh, skrek Yatse.

Igge tittade tyst men bestämt på honom från andra sidan baren. Yatse blinkade åt hans håll och sögs tillbaka in i sin historia.

– Det är den slitna kvinnan som jag drivit med sekunderna innan! Hon försöker slå sig fri från en stor mörk siluett. Ljuset var inte på min sida, jag kunde inte se vem det var, jag frös till. Jag visste inte vad jag skulle göra förutom att stirra in i gränden på det som hände framför mig. Det var som en skugga som försökte svälja en mindre skugga.

Det var som kampen mellan ont och gott, om man måste krydda det hela med symbolik.

– Yatse kom och slå skiten ur de här horungarna! skrek Playboytjejen från andra hållet. Jag tittade dit för att se att ungdomarna fortfarande stod och drev med henne, (en snygg tjejs mardröm). Jag tittar tillbaka in på gatan med obetald elräkning. Den var tom nu. Jag sprang fram för att endast hitta den röda sjalen hon burit runt sitt huvud. Jag plockade upp den. Gatan var lång och smal men varken kvinnan eller siluetten syntes till, ingen försvinner så snabbt tänkte jag.

– YATSE!!!!!!!!!!!!’ skrek Playboytjejen igen. Jag skyndade mig till henne. Nu stod hon själv.

– Var fan har du varit, jag kunde blivit våldtagen eller nåt?! skrek hon på mig med hat i blicken.

– Förlåt men jag såg ett överfall i gränden där borta. Sen var de borta. Det enda som var kvar var den här! Jag viftade med den röda sjalen.

– Vadå borta? sa Playboytjejen. Vilka jävla ursäkter. Jag då? Jag visste att du var en konstnärsbög! Vet du vad!? Gå och sup dig full och fantisera ihop något överfall istället, mig åker du fan inte hem med!

– Men vi skulle ju ligga?

– Ligga med en som inte kan skydda sin kvinna, skulle inte tro det!

– Inget hände dig ju, sa jag.
– Tur för dig då, sa Playboytjejen.
– En taxi stannade till och hon försvann i natten. Mitt runkobjekt från då jag var tretton förblev mitt runkobjekt. Jag stod kvar. Stod still en stund, sedan mindes jag den slitna bortförda kvinnan. Jag gick tillbaka till händelseplatsen. Där stod det en man och hällde något som sakta rörde sig mot marken vid platsen där sjalen legat.

– Var det samma man som överföll kvinnan? frågade Mao.

– Nej, sa Yatse. Det var mörkt och hans gestalt var också inpackad i en siluett men det här var någon annan. Det jag såg innan hade ingen riktig form. Den här var klart en människa och man.

– Hallå vad gör du? ropade jag från hörnet. Mannen vände sig om och tittade på mig. Mörkret behöll hans identitet hemlig och intakt. Han vände sig om och gick lugnt runt ett hörn och försvann. Jag sprang fram till platsen med sjalen i handen. Där låg röda rosenblad.

– Rosenblad? sa Mao förvånad.
– Ja.
– Vad hände sen?
– Inget. Jag gick hem såklart, vad tror du? Ska du ha en till Kalaschnikov? sa Yatse och blinkade mot Mao. Mao tackade men sa att han behövde vila lite, snurrigheten hade kommit på besök.

3 1/2

Vid ett bord vid det immiga fönstret under de små uppsatta papperslyktorna satt två kvinnor och pratade, klädda i sina nästbästa kläder, vilket man kom långt på i Igges Bar. Den ena kvinnan skulle söka lyckan i staterna och ikväll hade de träffats för att säga farväl till varandra. De hade alltid varit som systrar, och nu skulle den ena lämna landet för sin dröm. Det märktes att det fanns en underliggande besvikelse hos den som blev lämnad, men ikväll höll de masken och skrattade istället med och åt barens udda typer.

– Kolla på dem där, skrattade Katti och nickade ut mot gatan.

Utanför stod två män och rökte, den ena var en ölfet man som gestikulerade vilt i luften till den andre, som om han berättade en otrolig historia. Den andre mannen var rund i ansiktet han med men hade ett mer oskyldigt yttre, han såg ut att vara asiat. Hans frilla gav honom en speciell karaktär, munkfrisyr är nog rätt ord. Det var som om de satt ihop, om den ena inte varit asiat skulle man kunna tro att de var bröder.

– Aja, när åker du till USA då? Vad är planen liksom? frågade jag Katti och insåg snabbt misstaget med min fråga.

Medan hon höll sin osynliga powerpoint presentation om sitt nya liv som snart skulle sättas i verket kunde jag bara tänka på det motsatta, jag visste inte vad det var, men att något fattades i mitt liv var klart. Jag kände mig splittrad, ville också ut och resa men vågade inte riktigt. Mitt liv som frilansande journalist gjorde att jag aldrig kunde planera något i förväg, åtminstone kändes det så. Om jag bestämde mig för att bara resa iväg så skulle jag med all säkerhet missa mitt livs enda erbjudande om en fast tjänst, vilket skulle resultera i att jag aldrig någonsin skulle ha råd att flytta från min lilla etta, mina framtida barn och jag skulle sova skavfötters fram till deras 18-års dag och jag skulle jobba ihjäl mig (effekten av frilansarens ständiga skräck för att tacka nej till jobb).

– Hallå lyssnar du eller? Du måste lova att hälsa på mig!

Jag svor på att jag skulle göra det, fast vi båda visste att det nog inte skulle hända inom den närmsta tiden. Det känns så klassiskt, man säger sig vara bästa vänner men endast lite tid och miljöombyte kunde bryta upp de flesta relationer, hur nära var man då egentligen?

– Har du fått några fler brev från psykfallet? frågade jag för att komma bort från samtalet.

– Nej, inte på några månader. Så skönt! Vem skickar ens brev längre?

Psykfallet var Kattis före detta man som dumpat Katti för en annan och som när han insåg sitt misstag skickat ett brev i veckan där han spydde ut sin ånger och vädjan om att få henne tillbaka.

– Ändå konstigt att han bara slutade höra av sig så plötsligt?

– Äh, han blev väl inlagd på psyket eller nått, skrattade Katti rått samtidigt som ett mörker föll över hennes ansikte.

– Ey!

Vi blev oskönt avbrutna mitt i samtalet av en man i baren som senare presenterade sig som Yatse.

– Igge ge kvinnorna här varsin Kalaschnikov!

Igge sneglade mot Yatse och skar en citron i skivor, la pulverkaffe på ena sidan av citronen och strösocker på den andra. Han hällde vodka och is i en coctailmixer, skakade om och hällde upp dem i shotglas med de indränkta citronerna på ett fat bredvid.

– Kalaschnikov! Yatse får berätta historien bakom den här lilla farliga shoten, sa Igge, spärrade upp ögonen dramatiskt och tog nästa kunds beställning.

Yatse kändes som en ung man fången i en äldre mans kropp, som om han tillhörde en annan tid. Vi halsade den tilldelade drycken och bet på citronskivorna med ingredienserna, som konstigt nog tog bort spritsmaken.

– Fan det var faktiskt den fräschaste shot jag smakat, sa Katti och jag instämde.

– Det var för ett tag sen, i Berlin, en rik kärring som hade en omättad hunger för kokain, började Yatse och inledde historien. Egentligen börjar allt med den kralligaste liraren i Barcelona som råkade vara bög också, det saknar betydelse men så var det. Han jobbade som bartender i Raval, den här snubben hade hur som helst en väninna, som var jävligt tät och som sagt hade en passion för kola, hon tanten i Berlin alltså. När Frukten, som vi kan kalla honom, var och hälsade på henne i Berlin hade hennes man precis dött och lämnat betydligt mer än bara ett par skulder åt den kokssnortande damen. Från en dag till en annan var hon på botten, i alla fall jämfört med hennes tidigare situation, men det som hon beklagade sig mest över var saknaden av den dyra drogen som gav henne bränsle i livet. ’Eftersom jag inte kunde få tag i koks längre fick jag komma på en shot som ger någorlunda samma rus i stora mängder; Fattigmannens kokain!’ sa hon till Frukten och bjöd honom på en berusad natt. Igge där, sa Yatse och pekade på Igge som stod en bit bort och försökte lugna ner en skrikig man vid namn Kenny, blev i sin tur bjuden på den (nu döpt till Kalaschnikov) några månader senare av Frukten i Barcelona.

– Och nu dricker vi den! Det var den snabba versionen, sa Yatse och smuttade på sin whisky.

Jag och Katti skrattade halvstelt och tackade för shoten, den tillhörande historien och avlägsnade oss så småningom medan jag skulle tro att Yatse, Igge och de andra stammisarnas liv på Igges Bar levde på ett tag.

Livet och alkoholångorna fortsatte att ångas mot tak och väggar i baren till tid och rum bytt plats. På taket till huset mitt emot stod det en man med sliten kavaj och pratade med Månen.

Lördagsnatten är här, svensken förvandlas från självutnämnd arbetsnarkoman till narkoman, ett prefix tas bort för att bli till något annat. Sällan ser jag ren lycka i svenskens ögon på just lördagar, oftare än ofta har lördagsnatten grumliga ögon, sa mannen tyst utan att vänta sig en replik tillbaka. Mannen satte sig ner och dinglade med benen över takkanten mot gatan och baren där livet pågick för fullt. Månen tittade också på, och visste att vi aldrig kommer finna frid, men gillade det den såg.

»Inget är vackrare än det vackra i det fula« sa den till sig själv i ett återupprepande mummel innan den gick och la sig. Solen smekte månen över dess huvud och sa: Jag tar över nu.

Mannen satt kvar och väntade på att något skulle ske. Staden vaknade och ur Igges Bar som stängt för de flesta för länge sen, kom Mob, Mao, Yatse och Igge. Efterfest kallas det i folkmun. Vinglades rörde de sig ner för gatan.

– BaaaAAAaajen!!! hörde man Yatse och Mob skrika rossligt i kör.

Mannen såg dem försvinna längre och längre bort. En näve rosenblad föll från taket.