Diaspora Letters

En kväll skickas en handfull bilder mellan två parter och två platser. Båda är införstådda i vad dessa platser har att erbjuda och har nära relationer till dem. Mottagaren förstår först inte vad det är frågan om, men märker snart att bilderna berättar något och att meddelandet är riktat specifikt till honom. Denne inser att det inte finns några alternativ förutom att svara, och en fullskalig brevväxling är snart igång.

Diaspora Letters är ett visuellt samtal mellan fotograferna och konstnärerna Nicolás Wormull f. 1977, baserad i Chile och Ricard Estay f.1985, baserad i Stockholm, Sverige.

I två parallella dagböcker som demokratiskt samlas i Diaspora Letters  får läsaren ta del av en feberdröms liknande resa.

En intim mikro-makro dialog som troligen pågått längre än arbetet sträcker sig. Till synes längre än de två känt varandra. Kanske till och med i generationer.

Projektet lanseras i augusti 2021, publicerad av den franska fotoboksförläggaren André Frère Éditions. Mer info kommer. 

Text av Kristian Petri

Det började med att Ricard Estay fick låna nyckeln till min lokal. Han kunde inte sitta hemma längre, utan behövde mer utrymme. En dag i veckan. Han skulle arbeta med ett projekt som pågått i flera år. En slags ordlös kommunikation över Atlanten, mellan Sverige och Chile, mellan Estay och Nicolás Wormull, två fotografer. Jag minns inte längre alla detaljer. Han fick i alla fall en extranyckel och jag tänkte inte mer på det. På länge. Så plötsligt kommer ett meddelande: ”Tack! Lämnar nyckeln på skrivbordet.” Jag ringer, mailar, söker honom … ingenting. Lite mystiskt, men jag är upptagen av att klippa färdigt en film.

Så en eftermiddag går jag till lokalen som jag älskar för att den är helt hemlig. Inget namn på dörren. Ett rum, ett litet kök, toalett – det är allt. Alla mina papper, böcker, dokument, filmer ligger i drivor, i någon slags mystisk ordning. Men nu var allt annorlunda. En hel vägg var täckt av bilder från golv till tak. Utprintade foton i svartvitt och färg. Möten mellan säregna bildvärldar. Länge var jag så häpen över vad detta kunde vara för bilder.
Det var nästan som om jag sett dem tidigare, att de var en del av mitt system, blodet i mina artärer, eller rester från ett antal drömmar, som en drömdagbok, men med större skärpa och intensitet.

Jag var tvungen att sätta mig på en stol. Hämtade lite japansk whisky och slog upp ett glas. Detta var alltså deras projekt. Samtalet. Nu drog jag mig till minnes berättelser, som då var så främmande och vaga, att jag endast ägnat dem ett förstrött intresse. De talade inte med varandra på flera år. Det fanns ingen plan, ingen målsättning, ingen övergripande idé – bara denna vilja till samtal. Utan ord.

Projektet startade för ett par år sedan i samband med kravallerna i Chile 2019. Estay hade sålt familjens hus och återvände hem till Sverige. På avstånd ser han ett Chile som brinner. Så inleds samtalet med Wormull. Tidsskillnaden mellan Chile och Sverige är stor. Ibland sex timmar. Det kunde betyda att någon gång när en av dem vaknade så fanns där ett mail från ett annat land. Bara en bild. En bild i taget. En flicka med näsblod. Ett blekt ansikte. Blodet är nästan för rött, som en skräckfilm från 80-talet.

Sedan kommer ett svar. Kanske veckor senare. Samtalet fortsätter: Är det körsbärsblommor? En sovande lycklig man på en bar, eller drömmer han? Flickan i duschen ser också ut att drömma, en dramatisk ravin öppnar sig, spegeln med en trappa mot oändligheten, det gamla paret på väg bort, Stockholms skugg- värld, så mycket kärlek, också i detaljerna, den ensamma kaffebryggaren, längtan, ansiktet med det krossade glaset, en del människor är utmejslade, pregnanta medan andra framträder mer som vålnader, en trappa leder upp till en spegelsal, en irrgång från det förflutna?

Jag har nästan känslan av att bevittna en väggmålning, en rebus, ett chiffer, ett utdött språk. Rummen är både öppna, en länk till det förflutna och stängda, minnen som nästan försvunnit.
Det finns några hållpunkter. Ett miljonprogram i Sverige, ett snabbköp i Chile. Estay hade en chilensk pappa som flydde från juntans Chile. Han hittade ett nytt liv i Sverige. Den svenska mamman. Ett fundament. Att helt omfatta två länder, på olika sätt. Det är en undertext i samtalet mellan länderna. Wormull är chilenare, uppvuxen i Sverige och lever med svensk fru i Chile. Jag kan inte tolka alla detaljer. Men det stör mig inte. Vill bevara denna jungfruliga känsla inför bildströmmen som uppenbarar sig på min vägg. Låta de surrealistiska mötena äga rum utan kommentarer. Jag känner en stilla lycka över att sjunka ner i bilderna. Lite samma känsla som när jag första gången såg Sergej Paradjanovs film ”Granatäpplets färg”. En blandning av att vara förvånad, häpen och lycklig.

När jag var liten hittade jag en bok i pappas bibliotek. Det var Sven Lindqvists ”Myten om Wu Tao-tzu”. Jag läste berättelsen om den kinesiske konstnären. En dag under Tangdynastin stod Wu Tao-tzu och betraktade en väggmålning som han slutfört. Så klappade han i händerna, målningen öppnade sig och han steg in i sitt verk.
Det är en berättelse som följt mig genom livet.

Är det möjligt att gå in i sitt eget konstverk och leva där? Nu sitter jag här med en slags modern väggmålning. Konstnären är borta och kvar på skrivbordet ligger en nyckel.

Kristian Petri