I solidaritet med det förflutna

“..Två decennier senare sitter jag i skräddarställning på mitt vardagsrumsgolv och hänger med gamnacke över två stora vita metallväskor med negativ, diabilder och framkallade foton som tiden tuggat på. Men även en hel del tidningsurklipp och andra reliker från en svunnen tid. De har tillhört min pappa.

Länge har jag sneglat på de där väskorna och det har tagit mig lång tid att orka gå igenom röran som han lämnade efter sig, total oordning.

Det var min del av arvet.

Nu hade alltså tiden kommit för att ta tag i det här. Jag hade börjat glömma honom. Innan hans bortgång kändes det som om vi hade hunnit tala ut om det mesta. Dialogen påskyndades när han blev sjuk. Vi hade pratat och försonats. Men kanske trodde jag någonstans att det finns några pusselbitar kvar att upptäcka, och i så fall skulle de finnas i de där väskorna…”