• © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

I solidaritet med det förflutna

“..Två decennier senare sitter jag i skräddarställning på mitt vardagsrumsgolv och hänger med gamnacke över två stora vita metallväskor med negativ, diabilder och framkallade foton som tiden tuggat på. Men även en hel del tidningsurklipp och andra reliker från en svunnen tid. De har tillhört min pappa.

Länge har jag sneglat på de där väskorna och det har tagit mig lång tid att orka gå igenom röran som han lämnade efter sig, total oordning.

Det var min del av arvet.

Nu hade alltså tiden kommit för att ta tag i det här. Jag hade börjat glömma honom. Innan hans bortgång kändes det som om vi hade hunnit tala ut om det mesta. Dialogen påskyndades när han blev sjuk. Vi hade pratat och försonats. Men kanske trodde jag någonstans att det finns några pusselbitar kvar att upptäcka, och i så fall skulle de finnas i de där väskorna…”

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

  • © José Estay

Utställningar

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • VERKSTAD KONSTHALL 2023

  • ART SPACE 2023

  • ART SPACE 2023

  • ART SPACE 2023

  • ART SPACE 2023

  • ART SPACE 2023

  • ART SPACE 2023

  • ART SPACE 2023

  • ART SPACE 2023

Video

RELATOS DEL EXILIO (Video 11min)

Berättelser från exilen (Swe)

2012 satte jag mig ner med min pappa och bad honom berätta historier från sin barndom, något som jag trodde sakta skulle leda till där vi befann oss då, i ett miljonprogram i Sverige. Vi blev avbrutna många gånger och allt blev mer och mer fragmentariskt. Min uttänkta dramaturgi var som bortblåst. Hans historia gick sin egen väg. Det gick från lättsamt nostalgiskt till smärtsamma sista meddelanden från ett liv i exil. Kort där på gick han bort och jag bestämde mig för att åka till platsen där historien tar sitt avstamp. Någonstans i södra Chile för 50 år sedan, denna gång i realtid. Väl hemma igen kom livet emellan och materialet föll i glömska under tio år.

Den senaste tiden hade mitt konstnärliga arbete utgått från min uppväxt, dess socioekonomiska arv, minnen och historier som jag valt att förvalta och utveckla. Av en slump hittade jag då materialet igen. Det blev en förlängning av min egen historia: en son till, i andras ögon, en anonym invandrare. En del av en grupp som ofta marginaliseras till statistik i negativ bemärkelse.

Denna gång, något annat.

Exile Stories (En)
 
In 2012, I sat down with my dad and asked him to tell stories from his childhood, something that I thought would slowly lead to where we were then, in the outskirts of Stockholm, Sweden. We were interrupted many times and everything became more and more fragmentary. My imaginary dramaturgy was like blown away. His story went its own way. It went from easily nostalgic to painful last messages from a life in exile.

Shortly afterwards he passed away and I decided to go to the place where the story takes its starting point. Somewhere in southern Chile 50 years ago, this time in the present. Once back home, life came in between and the material fell into oblivion for ten years. 
 
Lately, my artistic work had been based on my upbringing, its socio-economic heritage, memories and stories that I had chosen to manage and develop. By chance I then found the material again. It became an extension of my own story: a son of, in the eyes of others, an anonymous immigrant. Part of a group that is often marginalized to statistics in a negative sense. 
 
This time, something else. 

Relatos del exilio (Es)

En 2012, me senté con mi papá y le pedí que contara historias de su infancia, algo que pensé que lentamente nos llevaría a donde estábamos entonces, en la periferia de Estocolmo, Suecia. Fuimos interrumpidos muchas veces y todo se volvió cada vez más fragmentario. Mi dramaturgia imaginaria estaba como volada. Su historia siguió su propio camino. Pasó de anécdotas nostálgicos a dolorosos últimos mensajes de una vida en el exilio. Al poco tiempo falleció y decidí ir al lugar donde la historia toma su punto de partida. En algún lugar del sur de Chile hace 50 años, esta vez en el presente. Una vez en casa, la vida se interpuso y el material cayó en el olvido durante diez años.

Mi trabajo artístico últimamente se habia basado en mi crianza, su herencia socioeconómica, memorias e historias que habia elegido gestionar y desarrollar. Por casualidad volví a encontrar el material. Se convirtió en una extensión de mi propia historia: un hijo de, a los ojos de los demás, un inmigrante anónimo. Parte de un grupo que suele estar marginado de las estadísticas en un sentido negativo.

Esta vez, algo más. 

Press